Lång dags färd mot natt

Eugene O'Neills moderna klassiker Lång dags färd mot natt i nyöversättning av Christian Ekvall och med efterord av Barbro Westling. Detta är pjäsernas pjäs. Av alla pjäser som författats är det förmodligen denna som har haft störst inverkan på nutida teater, och inte bara på teatern utan även på filmen, på de många filmer och tv-serier av idag som försöker gå på djupet för att återge den typiska kärnfamiljens komplicerade liv. Det är det krångliga spelet mellan familjemedlemmar. De inbördes relationerna som nästan alltid har sina envisa låsningar, lika smärtsamma som svåra att ändra. Som sjuttonåring såg Lars Norén Lång dags färd mot natt på Dramaten. Intrycket pjäsen gjorde på honom blev outplånligt och frågan är om inte hela Noréns livsverk som dramatiker står i nära relation till just denna pjäs. Eugene O'Neill fick Nobelpriset för sin dramatik redan 1936. Lång dags färd mot natt skrev han 1941, men eftersom den handlade om hans egen familj bestämde han att den tills vidare skulle läggas åt sidan. Han hade ett mycket gott öga till den svenska nationalscenen Dramaten i Stockholm och placerade pjäsens världspremiär där, år 1956. Allt sedan dess har Dramaten spelat denna och andra O'Neill-pjäser med jämna mellanrum, genom alla de decennier som förflutit. Det är inte överord att kalla O'Neill för en av Dramatens mest centrala dramatiker genom tiderna. Uppläggningen är enkel: En familj bestående av far (65 år), mor (54 år) och två söner (33 respektive 23 år) är hänvisade till varandra under en lång dag i sommarhuset. Det finns uppenbar kärlek i familjen, de tycker alla om varandra, men de kan inte låta bli att nöta på varandra. Det finns uppdämda besvikelser, det finns händelser i det förflutna att älta, att anklaga varandra för. Fadern Tyrone är, i likhet med O'Neills egen far, en turnerande skådespelare som fastnat i att år efter år spela samma roll, i Tyrones fall