Eliternas uppror och sveket mot demokratin

»En gång i tiden var det "massornas uppror" som ansågs hota samhällsordningen och den västerländska kulturens civiliserande traditio­ner. I vår tid kommer emellertid det främsta hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna.« Så inleds en av essäerna i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin av den amerikanske historikern Christopher Lasch. När den utkom 1995 ansåg många att den moderna västerländska samhällsmodellen hade »segrat« och stod på sin historiska topp. Men Christopher Lasch stämde inte in i denna hyllningskör. Det han istället fäste sin blick på var modellens många sprickor. Han såg en intellektuell klass som avskurit sig själv från verkligheten, en samhällselit som brutit banden med sina lokala och nationella rötter, en medelklass och en arbetarklass som förlorat mycket av sin ekonomiska status. Han såg hur viktiga samhällsinstitutioner som familj, skolor, medier och religiösa samfund hade eroderat, hur levande när­samhällen fått ge vika för anonyma köpcentra, hur den med­borgerliga anda som tidigare burit upp sociala gemenskaper hade förtunnats. I sin bok Eliternas uppror frilade Christopher Lasch, på ett närmast profetiskt vis, rötterna till det samhälleliga sönderfall som idag, 30 år senare, är så mycket mer framträdande. Något enkelt recept för att vända utvecklingen presenterade han inte han såg med misstro på både gamla politiska ideologier och nya sociala rörelser. Det han satte sitt hopp till var en förnyelse av den populistiska demokratiska traditionen präglad av självtillit och direktstyre.