Konstutställning med Susana Gonzalez Rubio

En och samma tråd, ett och samma tyg... 
och ändå ett oändligt universum som pulserar i dess väv. 
Ibland är det en slöja som bevarar tystnader, 
andra gånger en scarf som smeker avsked, 
en sjal som värmer längtan,
en pashmina som viskar historier i vindens öra. 
Lätt, nästan osynligt...
som en andning som rör vid huden och väcker det som sov. 
I dess veck möts världar:
för vissa, öppna vingar;
för andra, osynliga burar.
Det finns de som bär det för att täcka, 
och de som genom att bära det avslöjar sig själva. Men jag...
Jag ser inga regler, inga gränser i dessa fall. Jag ser gyllene sommarkvällar,
salt som fastnar i skrattet, ljuset som dansar över sanden, sammanflätade händer, röster, familj...
varma minnen som svävar, som tyger i vinden på en fest utan slut. Är det bara en accessoar?
Eller kanske en spegel
av det vi känner när vi klär oss i den? Säg mig...
när den där slöjan rör vid din hud,
Vilken historia börjar ta form inom dig?