Den enda rätta läran

så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet

Under 1980-talet sköljde en psykoanalytisk våg in över svenskt rättsväsende. Flera av de mest kända svenska rättsfallen - som da Costa-fallet, Thomas Quick, Lars-Inge Svartenbrandt och Kevin-fallet - präglades av den psykoanalytiska ideologin och hade alla kopplingar till psykoanalytikern Margit Norell. Bortom Norells sektlika grupp fanns dock en större och viktigare samhällsutveckling som hade pågått i decennier - och som delvis lever kvar än idag - där den freudianska mystiken hade satt klorna i psykiatrin, kulturetablissemanget och samhällsdebatten. Idéerna, som härstammade från Sigmund Freuds psykoanalys, fick bred spridning tack vare exempelvis den schweiziska psykologen Alice Miller, den hyllade feministen Hanna Olsson, den mediale psykiatrikern Johan Cullberg och den enigmatiska psykoterapeuten Barbro Sandin - som alla var populära långt utanför Margits trängre krets. I "Den enda rätta läran" kartlägger journalisten Christian Dahlström hur den psykoanalytiska ideologin tog sig in Sverige och satte både patientsäkerhet och rättssäkerhet ur spel. Hur hade det gått till när freudianerna tog över psykiatrin, som i sin tur försåg polisen och rättssalarna med den psykologiska expertis som blev så avgörande? Vilken roll hade just Nobelpriset för Freuds eget missionsarbete i Sverige? Hur lyckades Margit Norell och den psykoanalytiska rörelsen tränga in i det svenska rättsväsendet i slutet av 1900-talet? Genom att komplettera bilden av Margit Norell, ge en översikt över den svenska psykiatrins historia samt granska mytologiseringen av Sigmund Freud, svarar Dahlström på dessa frågor i "Den enda rätta läran".