Stockholm läser 2019: För Lydia

Författaren håller i ett diplom och en bok, med bokhyllor i bakgrunden
Gun-Britt Sundström. Foto: Sandra Sporrenstrand

Boken

”För Lydia” av Gun-Britt Sundström kom ut 1973 och återberättar historien från Hjalmar Söderbergs roman ”Den allvarsamma leken”. I båda böckerna är paret Arvid Stjärnblom och Lydia Stille huvudpersoner, men berättelsen är här sedd ur Lydias perspektiv istället för Arvids. Dessutom är handlingen framflyttad i tiden, från Söderbergs tidiga 1900-tal till (huvudsakligen) 1960-talet. Boken är en upprättelse av rollfiguren Lydia, vars handlingar i ”Den allvarsamma leken” bitvis kan vara svåra att förstå, och avhandlar också de eviga problem kring relationer och uppriktighet som Söderberg också pekade på.

Men ”För Lydia” är också en roman i egen rätt, och den andas verkligen 60-tal. Dels finns här många tidsmarkörer: olika verkliga händelser återges i boken och konserten med Tommy Steele i Stockholm 1957 spelar en viss roll. Men tidsandan speglas också i hur författaren återger tidens politiska medvetenhet och samhälleliga engagemang. I texten märks det att ”det privata blir politiskt”. Lydias tankar kring relationer och kvinno- och mansrollen speglas hela tiden mot hur samhället ser ut respektive borde se ut. Boken är skriven med lätt hand men med stark emfas, och att den vill väcka tankar och diskussioner och leda till ifrågasättande av rådande normer går inte att ta miste på.

Författaren

Gun-Britt Sundström (född 1945) är författare, översättare och journalist. På 1970-och 80-talet arbetade hon på Dagens Nyheter och Stockholms-tidningen, och i sin senaste bok ”Skrivliv” skildrar hon den perioden i dagboksanteckningar. Senare har hon också varit svenskexpert i Bibelkommissionen, som under perioden 1980–2000 arbetade med en nyöversättning av Gamla testamentet, och styrelseledamot i Svenska språknämnden.

Gun-Britt Sundström har gett ut ett antal böcker i flera olika genrer, men mest känd är hon för sina romaner ”Maken” (som kom 1976) och ”För Lydia” (1973). ”Maken” har blivit en kultroman som lästs av flera generationer sedan den kom ut första gången, och som kommit i nyutgåva flera gånger. Liksom ”För Lydia” handlar den om parförhållandet: här är huvudpersonerna de två unga studenterna Martina och Gustav, som inleder en relation som pågår under flera år, med vissa avbrott. Boken skildrar livet som student i Stockholm, men drivs mycket framåt av jag-personen Martinas funderingar kring vad som egentligen är kärlek, om man ska binda sig eller inte, vad det innebär att vilja gifta sig och att vilja vara fri.

Sundström har också skrivit ett flertal böcker för barn, samt översatt många av de stora klassiska kvinnoskildringarna inom litteraturhistorien som till exempel Cora Sandels ”Alberte”-trilogi, Charlotte Brontës ”Jane Eyre” och Sigrid Undsets ”Kristin Lavransdotter”.

Fyra frågor till författaren

Det var ett tag sedan boken kom ut: Vad har du själv för relation till boken idag? Vilken roll ser du att den har i ditt författarskap?

Det är när böckerna skrivs som författarna lever med dem. När de ges ut och blir lästa är det ungefär som när ens barn blir vuxna och går ut i världen och lever sina egna liv. Man kan bara hoppas att det ska gå bra för dem och vara glad om de blir omtyckta.

"För Lydia" är nog det av alla mina bokbarn som brås minst på mig. Det är delvis självklart eftersom det hela är en litterär lek med personer och händelser som jag inte har hittat på själv utan har tagit från Hjalmar Söderberg. Men det beror också på att boken inte är skriven i jagform utan i tredje person, hon- och han-form. Min egen författarstil bygger i så hög grad på ironi och självironi, som bara kan finnas hos ett skrivande jag. 

Dessutom är det så länge sedan boken skrevs att jag naturligtvis är en helt annan person idag. Den Gun-Britt Sundström som skrev boken var 26-27 år. Jag är 73. Jag skulle kunna vara ... inte hennes mamma men hennes mormor! Det är klart att jag inte kan känna mig som hon, eller som den författare som skrev "Maken" några år senare.

Jag har inte läst "För Lydia" på länge, och jag vet inte vad jag skulle tycka om den. När jag ser citatet ur boken på framsidan ("Det var han och ändå inte han. Den hon hade älskat – och en främmande man.") slår det mig att precis så skulle en säljtext om en banal veckotidningshistoria om kärlek kunna se ut. Men jag får förlita mig på att boken har uppskattats av läsare också nu på 2000-talet och även av professionella bedömare. Självklart tycker jag det är roligt och hedrande att den får vara med just i den stora bokcirkeln "Stockholm läser". Jag tror att den passar bra som underlag för diskussioner.

Att "För Lydia" och "Maken" har sålts i så mycket större upplagor än mina andra böcker och getts ut på nytt gång på gång, det beror inte på att de är det bästa jag har skrivit utan på att ämnet "sex och samlevnad" har dominerat vår tids offentlighet och dragit till sig det största intresset. Om man tittar på hur innehållet i mina romaner kategoriseras i Stadsbibliotekets katalog så är ämnesorden "förälskelse" och "samlevnadsproblem", "Stockholm" och "70-tal". 

En annan av mina böcker klassificeras med bland annat ordet "samhällskritik", och själv skulle jag ha önskat att texter om hoten mot miljö och klimat som jag bland många andra publicerade på 70-talet kunde ha fått lika mycket genomslag. Vi som började förstå sammanhangen redan för femtio år sedan är den generation som har försuttit möjligheten att bryta utvecklingen mot skenande klimatförändringar.

Vad säger romanen i dag – har den samma eller ett annat slags relevans med 45 år på nacken?

Att ha många kärleksförbindelser kan ge en man status. För en kvinna är det tvärtom. Så var det då, så är det nu. (Fråga i vilken skolklass som helst.) Hjalmar Söderbergs story illustrerade den moralen utan att det var hans syfte. Jag berättade samma skeende sett med den kvinnliga partens ögon för att göra den tydligare.

När "För Lydia" utkom 1973 menade en del kritiker att det inte gick att flytta historien från sekelskiftet 1900 därför att livsvillkoren har förändrats sedan dess. Det ligger mycket i det. Idag kan en kvinna vara självförsörjande och välja att leva ensam, eller till och med bilda familj på egen hand med samhällets hjälp. Men visst finns det fortfarande många både kvinnor och män som försöker få kärleken, den erotiska passionen, att utgöra själva meningen med livet, utan att det lyckas bättre än det gjorde för Lydia. Åtminstone det temat står sig.

Kan du säga lite om din och ”För Lydias” relation till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”? Hur tänkte du kring språk och tematik när du ”överförde” berättelsen till en ny tid?

"Den allvarsamma leken" börjar 1897 och slutar 1912, då boken utkom. Jag ville göra likadant, historien fick sluta 1972 då jag skrev, så början hamnade 1957. Tidsavståndet blev alltså 60 år mellan min och Söderbergs berättelse. Att det nu är lika långt mellan 1957 och idag, att avståndet mellan Söderberg och Sundström inte är större än avståndet mellan Sundström då och Sundström nu, det är svårt att fatta för alla i min ålder.

Jag förutsåg aldrig att min roman skulle få ett eget liv oberoende av Söderbergs. Hur den uppfattas av en läsare som inte har "Den allvarsamma leken" aktuell har jag svårt att tänka mig in i. Jag hade hans bok framför mig hela tiden och följde den avsnitt för avsnitt när jag skrev.  

Hans huvudperson Arvid är ju journalist och ett återkommande inslag i boken är nyhetsnotiser från Sverige och världen. När jag skulle ha liknande händelser i min version måste jag ta hjälp eftersom jag själv bara var tolv år 1957, så jag gick till bibblan och läste årskrönikor. Nu när allting finns på nätet skulle sådant vara lättare att göra. När Söderberg till exempel nämnde uppståndelsen kring en kungakortege i Stockholm 1897 valde jag ett besök av "rockkungen Tommy Steele" sextio år senare. Längre fram i tiden hade jag ju egna minnen, som hoppet om ett nytt slags socialism i Östeuropa våren 1968 som slutade med Warszawapaktens brutala ockupation av Prag samma höst. Av en lycklig slump sammanföll den kurvan i världspolitiken med utvecklingen av Arvids och Lydias förhållande.

Har du någon egen favorit–stockholmsskildring och varför?

Strindberg är outslitlig. Ivar Lo Johanssons "Kungsgatan" lånade jag nyss i "Stockholm läser"-utgåvan. Martin Kochs "Mauritz" är också en bra skildring av proletärliv på Södermalm. Bland samtida författare: Heidi von Born, som dog nyligen. Hon har skrivit om Vasastan, där jag själv bodde en tid och sedan hade arbetsrum i många år, och bland mycket annat en kortroman med titeln "Liljeholmen, februari" som utspelas i just den del av Stockholm där jag rör mig numera.

Text: Alice Thorburn


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: För Lydia av

    För Lydia

    För Lydia är Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksroman Den allvarsamma leken berättad på nytt. Huvudpersonerna heter fortfarande Lydia Stille och Arvid Stjärnblom och nu liksom då är det i ett kärleksfullt tecknat Stockholm som berättelsen utspelas. Men...

  2. Omslagsbild: Den allvarsamma leken av

    Den allvarsamma leken

    Den allvarsamma leken [1912] är Hjalmar Söderbergs bittra kärlekshistoria om Arvid och Lydia. Han slutar aldrig älska henne, trots att hon gift sig med en annan av materiella skäl. De möts igen, när båda är gifta, och inleder en ny romans, som slutar lika...

  3. Omslagsbild: Maken av

    Maken en förhållanderoman

    VAD ÄR DET ATT VARA ETT PAR? Villket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara?Sådant diskuterar Martina och Gustav med...

  4. Omslagsbild: Skrivliv av

    Skrivliv från första boken till första barnet

    Gun-Britt Sundström debuterade som 21-åring och gjorde sig snabbt ett namn som skribent, på samma gång seriös och humoristisk. Hon skrev litteraturkritik, debattinlägg och böcker och jobbade som kulturredaktör på DN under 1960- och 70-talen. Nu publiceras hennes...

  5. Omslagsbild: Kungsgatan av

    Kungsgatan roman

    "Den gången Adrian hade fyllt sju år, tog hans far, bonden i Humla by, honom med in till Stockholm i ett lövlass. Det var natten före midsommarafton. Det var blått i luften. På marken var det tyst och vått. Adrian fick sitta på en säck framme i skrindan. Hela...

Till toppen av sidan