Ivar Lo-Johansson – författaren och människan

Författaren Ivar Lo-Johannson ligger i gräset i en kohage, med kor i bakgrunden.
Ivar Lo-Johansson i kohage. Foto: Gunnnar Lundh, Nordiska museet, under CC 3.0-licens, http://digitaltmuseum.se/01101384.

Ivar Lo-Johansson föddes år 1901 och växte upp i Ösmo och Västerhaninge utanför Stockholm. Hans föräldrar var statare, men fick senare en friare ställning som stattorpare och småbrukare. Att vara statare innebar att vara knuten som arbetare till en större gård som man inte ägde själv. Lönen bestod till största delen av mat och husrum, och ofta hamnade statarna i skuld till sina arbetsgivare. Det var ett ofritt system som infördes på 1700-talet och slutligen avskaffades 1945, och att det hamnade i fokus var till stor del tack vare Ivar Lo-Johanssons böcker om ämnet: "Godnatt jord", "Statarna" och "Jordproletärerna".

Ivar Lo gick i skola i fem år men hade också därutöver ett stort läsbegär och lärde sig läsa redan som liten, av sin morfar. Han längtade bort från bygden och kände sig tidigt annorlunda: om man läser ”Kungsgatan” kan man se många likheter mellan bokens huvudperson Adrian och Ivar Lo själv. Både Adrian och Ivar Lo upplever att människorna omkring dem inte förstår längtan efter bildning och böcker, tanken om att livet kan vara något mer än bara monotont arbete. Och precis som Adrian lämnade Ivar Lo landet för Stockholm där han bland annat försörjde sig som brevbärare, samtidigt som han skrev och skickade in dikter och artiklar till olika tidningar.

– Jag tror att Ivar Lo-Johanssons statarhistoria var och förblev hans litterära drivkraft, säger Susanna Alakoski, författare och Ivar Lo-fantast. – Ivar Lo tog stora risker för att vara författare. År 1921 gjorde han till exempel en gårdfarihandlarresa i Sverige som innebar svält, hungerhallucinationer och frossbrytningar, vilket han långt senare skildrat tragikomiskt i den självbiografiska boken ”Gårdfarihandlaren”.

En oromantisk arbetarskildrare

Ivar Lo skrev alltså redan tidigt om arbetare och deras liv, men han romantiserade sällan. Han hade en dröm om att skildra jordens alla arbetare i en svit reseböcker, och inledde 1925 en serie resor för att göra just detta. Men han var långt ifrån en flanör eller turist på de platser han besökte, istället tvingades han själv arbeta för att överleva, bland annat som byggnadsarbetare och stenhuggare. Han befann sig ofta i samhällets allra fattigaste områden och bland de som arbetade hårdast. Susanna Alakoski berättar:

– Han bodde en tid i Paris, där han var diskare. År 1927 båtade han till England där han vistades bland hemlösa i East End i London. Han nattvandrade med Frälsningsarmén och levde med engels­ka kolarbetare. Senare i livet besökte han ålderdomshem och beskrev de gamlas nöd och isolering. Ofta blev han bokstavligt talat sjuk av sin verklighetsnära research.

Ivar Lo var alltså en författare med stora anspråk och en hel del mod, men också en författare som snart efter sitt genombrott fick en stark ställning i det litterära Sverige. Hans debut kom just med en reseskildring, "Vagabondliv i Frankrike" (1927), men han skrev många av sina allra mest kända och starkaste romaner tidigt i sin karriär: "Godnatt jord" kom 1933 och "Kungsgatan" 1935. Dessutom var han en person som deltog i debatten. Han talade på första maj, skrev debattartiklar om åldringsvården och engagerade sig i det man då kallade zigenarfrågan. Han betonade också kulturens betydelse för människan och var besviken på den kulturpolitik som fördes i Sverige. Han menade att kulturen borde ha blivit den stora folkrörelsen istället för idrotten, som ”kanske lett till jämställdhet inne på banan men inte utanför”.

En ny slags realism 

Ivar Lo funderade också mycket på vilken form som var den bästa för att förmedla det han ville ha sagt. Det skönlitterära vägdes mot nyttan med det man skrev. Han ville skriva en ny slags realism, och komma bort från det ”fina” språk som användes på kultursidor och som lätt kunde få människor att känna sig utestängda. Samtidigt som romanen krävde vissa dramaturgiska eftergifter, och också kunde kännas ohederlig, det var så lätt att luras med den. I en intervju i boken ”Samtal med Ivar Lo-Johansson” av Bertil Palmqvist säger Ivar Lo själv:

– Det var nödvändigt ett slag att skriva realistiska romaner, tyckte jag. Man blev läst och folk tog intryck. Statarböckerna skulle till exempel inte ha fått någon betydelse, om de hade varit skrivna som traktater. Då hade de inte blivit lästa. De vände sig till en primitiv läsekrets [...] som begär underhållning, identifikation, moraliseringar och bovar och allt sådant där.

Samtidigt sökte Ivar Lo efter det egna uttrycket och hade en tro på att det för varje författare fanns ett unikt språk som den personen behövde hitta fram till. Men inte heller det gick alltid att kombinera med hans önskan om att föra fram ett budskap.

– Detta att jag har sysslat med sociala kampanjer har varit ett hinder för mina skönlitterära böcker. Man har misstänkt att i dem fanns insmuget allt möjligt som inte har ansetts höra litteraturen till. Ett tag försökte jag skriva alldeles tendenslöst… men jag tror inte att jag kan det, det är mitt kynne, mitt blodomlopp och min andhämtning.

På frågan om vad som är speciellt för Ivar Lo-Johanssons författarskap svarar Susanna Alakoski:

– Han var genom valet av litterära ämnen och sin berättarkonst en social reformator som riktade strålkastarljuset på fattigfolk, åldringar och romer. Men Ivar Los författarskap kretsar också kring det skandalösa. Sexualnöd, jagfixering och ensamhet. Det han skriver om ångest, kärlek och erotik var väsentligt.

Kvinnorna och kärleken

I "Kungsgatan" skildrar Ivar Lo bland annat prostitution och könssjukdomar på ett öppet sätt. Efter att boken kom ut sköt statitistiken för gonorré i höjden, troligen inte för att den ökade utan för att människor nu vågade söka hjälp. Men han skrev också om kärleksrelationer och sexualitet på ett mer personligt plan, och flera av hans romaner kan läsas som nyckelromaner där huvudpersonerna är Ivar Lo och den kvinna han just då hade en relation med.

Redan debutromanen från 1932, "Måna är död" skildrar en relation, och tar dessutom upp det som Ivar Lo brottades med hela livet: hur kombinera kärleken och skapandet? Vid flera tillfällen i hans liv tog relationer förmodligen slut på grund av att författarskapet alltid var det han satte högst. Han hade också relationer där detta förhållande var ömsesidigt, bland annat med författaren Sara Lidman, vilket skildras i den postumt utgivna boken "Blå jungfrun".

Annars är det kvinnoporträtt som anses som Ivar Los bästa det av statarkvinnan Rya-Rya i "Bara en mor". Det är en styrkeporträtt av en utsatt kvinna, kanske med drag av Ivar Los egen mor Anna Lovisa. Ivar Lo ville dock inte bara skildra en individuell gestalt utan också gestalta kollektivet genom henne. Även detta var något han brottades med i sitt författarskap: hur skriva den verkliga kollektivromanen i en litteratur där det individuella ödet blivit alltmer framträdande? 

Skrivandet framför allt

Livet igenom var skrivandet och engagemanget det viktiga för Ivar Lo. Han var en produktiv och självkritisk författare, men också en viktig röst i det svenska samhället under många årtionden. Han tog författaryrket på allvar och funderade mycket på dess villkor och möjligheter, och hur han kunde utnyttja dem på bästa sätt, i många olika genrer. Men trots detta hade han svårt att sätta fingret på vad det verkligen är att skriva och vad han vill åstadkomma. Kanske närmar han sig det ändå i detta citat ur intervjuboken ”Samtal med Ivar Lo-Johansson”, som utkom 1985, några år innan Ivar Los död:

– Jag tror inte att ordet realism är riktigt användbart i litterär mening längre. Att jag ändå brukar det beror på, att jag eftersträvar något slags övergripande realism, ibland har jag kallt den storrealism, ibland totalrealism, utan att ha varit särskilt nöjd med terminologin. [...] En sådan realism behöver inte vara ettdera fiktiv eller dokumentär. Jag tänker mig något övergripande som är både fiktion, sakprosa, essä, lyrik, traktat, moralitet, reportage, filosofi, reseskildring, men som ändå är berättande. En människans dröm om nätterna det är verklighet för henne, men om jag skriver en bok om drömmar, då räknas det inte längre som realism. För mig innefattar realism allt detta.

Källor: "Ivar Lo-Johansson" av Ragnar Oldberg, "Samtal med Ivar Lo-Johansson" av Bertil Palmqvist, "Ivar Lo-Johansson och kärleken" av Margareta Wersäll.


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: Ivar Lo-Johansson och kärleken av

    Ivar Lo-Johansson och kärleken kvinnorna i han ...

    Författaren Ivar Lo-Johansson gifte sig aldrig, men Lo-Johansson. hade livet igenom djupgående kärleksrelationer med olika kvinnor. Några av dessa var ungdomsförälskelsen Maria Nordberg, författarna Sara Lidman och Ann Smith samt friherrinnorna Ingrid Stiernblad...

  2. Omslagsbild: Godnatt, jord av

    Godnatt, jord

    Godnatt, jord (1933) fick det sociala mörker som omgav statarna, vårt lantarbetarproletariat, att rämna. I dess obarmhärtiga ljus kunde man äntligen se hur stort förtrycket och armodet var. Rykande av verklighet skildrar romanen statarnas liv på ett gods i...

  3. Omslagsbild: Statarnoveller av

    Statarnoveller Statarna I-II

    "– Vad ni skaffar till världen mycket barn, sade folk ibland åt statarna. Era barn föds hit som loppor, som loppor precis föds de … Sluta upp med att skaffa flera barn!" Ivar Lo-Johansson, 1901-1990, var en av de mest uppmärksammade och lästa...

  4. Omslagsbild: Kungsgatan av

    Kungsgatan roman

    "Den gången Adrian hade fyllt sju år, tog hans far, bonden i Humla by, honom med in till Stockholm i ett lövlass. Det var natten före midsommarafton. Det var blått i luften. På marken var det tyst och vått. Adrian fick sitta på en säck framme i skrindan. Hela...

  5. Omslagsbild: Bara en mor av

    Bara en mor

    Bara en mor (1939) är kanske höjdpunkten i Ivar Lo-Johanssons författarskap. Med djup kunskap och varm inlevelse skildrar han Rya-Ryas utveckling från ung flicka, vacker, levnadsglad och kärlekshungrig, till sliten och utsläpad statarhustru. Den svenska...

Till toppen av sidan