Moa Matthis: Rasism i litteraturen

Det finns idag nästan hur mycket som helst skrivet om rasism och antisemitism i litteraturen, och det med all rätt eftersom de föreställningarna på djupet präglar tvåtusen år av västerländskt kulturarv. Om en ändå ska välja en enda bok som kan användas som verktyg för att förstå hur och varför rasismen tar sig uttryck i litteraturen, så kan en med fördel börja med att läsa en Nobelpristagare, nämligen Toni Morrisons "Mörkt spel – Vithet och den litterära fantasin" (på svenska 1993). Det är en kort och förstås mycket välskriven bok om en handfull klassiska böcker av Mark Twain, Ernest Hemingway och andra amerikanska författare. Det som intresserar Morrison är den roll svarta karaktärer fyller i böcker skrivna av vita författare: varför behövs Jim på flotten ihop med Huck Finn; varför är det så viktigt att Wesley följer med Harry i "Att ha och inte ha"? Varför drabbas huvudpersonen i Marie Cardinals "Orden som befriar" av en ångestattack när hon hör Louis Armstrong spela trumpet? Kort sagt: vad tillför de svarta karaktärerna, i synnerhet i relationen till böckernas vita karaktärer?

Den rasistiska stereotypens dubbla funktion

Morrisons vinkling av frågan är viktig. Att rasistiska och antisemitiska stereotyper syftar till att förnedra och främmandegöra är ganska enkelt att se. Viktor Rydberg behövde till exempel bara knappt två sidors handling i sin roman "Singoalla" för att bekräfta den traderade bilden av romer som lögnaktiga, blodtörstiga tjuvar. Men i sin bok är Morrison mer intresserad av hur de rasistiska stereotyperna också ger de vita karaktärerna innehåll och kontur. I till exempel "Singoalla" växer bilden av de ”blonda göterna” som ärliga och modiga fram just i mötet med de romska karaktärerna, och Rydberg behöver aldrig skriva ut att Erland är en god människa. De rasistiska stereotyperna gör det jobbet åt honom och det är vad Morrison syftar på när hon skriver att vitheten är parasitisk. Stereotypen lär oss ingenting om de människor eller kulturer som stereotypiseras, men desto mer om den kultur som skapar och använder stereotyperna.

Generellt kan en säga att litteraturen använder stereotyper för att fördjupa och förmänskliga skildringen av de övriga karaktärerna, och tydliggör därmed att rasism och antisemitism, precis som sexism, alltid innebär en dubbel vinst för den som inte drabbas av föraktet. Morrisons fråga kan en därför ta sig med oavsett var i litteraturens tid och rum en väljer att dyka ner: vad tillför bilden av judarna i kyrkofadern Augustinus skrifter om den kristna gemenskapen vid 300-talets slut eller i Strindbergs bild av vad en ”svensk” är? Vad söker och finner Kerstin Thorvall i sin självbiografiska bok "Svart Resa"? Och varför väljer hon att läsa just Karen Blixens "Den afrikanska farmen" när hon sitter på planet söderut?

Bilden av främlingen förstärker bilden av "svenskheten"

För att förankra Morrisons fråga till litteraturen i ett svenskt sammanhang och dessutom få syn på hur lång och våldsam historien om antisemitism och rasism är också här, kan en med fördel läsa Christian Catomeris pedagogiskt upplagda och rikt illustrerade bok "Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna" (2004). Catomeris bok visar hur viktig konst och litteratur har varit för att popularisera rasistiska och antisemitiska föreställningar, och hur bilden av ”svenskheten” under århundraden formats i växelverkan med bilder av ”främlingen”: judar, samer, romer, svarta, finnar, muslimer…

Den västerländska litteraturen vimlar av antisemitiska och rasistiska stereotyper, och inte sällan är vimlet som tätast i de mest kanoniserade verken eftersom de använts för att skapa bilden av vad ”Västerlandet” och ”Västerlänningen” är; upplyst, modig, vacker, rationell, klok, handlingskraftig… Det är lätt att storkna.

Den litterära dialogen och den lyssnande läsaren

Men det finns motröster; böcker för samtal sinsemellan och dem kan en läsare avlyssna. Det är alltid läsaren som ger boken en röst – en oläst bok är som ett träd som ohört faller i skogen – men det betyder inte att varje bok inte bär på en världsbild och en vilja. Därför kan en läsare låta litteraturen göra jobbet genom att låta böcker tala med och mot varandra. Det räcker till exempel med att läsa den romske franske författaren Matéo Maximoffs roman "Ödets makt" som kom på svenska redan 1957 för att bli uppmärksam på stereotypa skildringar av romer i andra böcker eftersom Maximoffs karaktärer är skildrade som verkliga, sammansatta människor, även om de rör sig i en värld fylld av myter och sagor. Stereotyperna spricker helt enkelt som troll i solen när de utsätts för litteratur som inte syftar till att förhärliga genom att förnedra.   

Så kan man vandra genom litteraturhistorien och utmed bokhyllorna, och alltid välja att ta med sig minst två böcker för läsning. Om en till exempel är intresserad av den europeiska upplysningens författare – Voltaire, Wollstonecraft, Rousseau – och den bild de förmedlar av människan och världen, kan en också plocka med sig Olaudah Equianos Gustavus Vassa, afrikanen. En slavs berättelse. Den publicerades 1789 i England, och är en fantastisk äventyrsbok med skeppsbrott och grymma skurkar, men också en självbiografi som gestaltar ett mänskligt liv i en värld där handel med människor är den ekonomiska grund på vilken både den amerikanska och franska revolutionen vilade. Om ens bild av det amerikanska slaveriet formats av Harriet Beecher-Stowes sentimentala Onkel Toms stuga, kan en passa på att nyansera den bilden genom att läsa Frederick Douglass En amerikansk slavs liv: berättelsen om Frederick Douglass skriven av honom själv från 1845, och Sojourner Truth som tyvärr bara finns representerad av en kortare, men kraftfull, text på svenska: ”Är inte jag en kvinna?” i Kvinnopolitiska nyckeltexter. Och om en blir nyfiken på Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949 när en läser den antologin, kan en med fördel låna med sig Franz Fanons Svart hud, vita masker som utkom ungefär samtidigt.

Så där kan en hålla på och lyssna till böckernas dialog, och ju närmare vår egen tid en kommer, desto fler röster som talar i litteraturen om erfarenheter och historier som tystats ned. Ett sådant lyssnande läsande gör människan större rättvisa, och belönar läsaren genom att öppna upp mot en rikare och mer spännande värld.

Av Moa Matthis

Moa Matthis är litteraturkritiker och författare. Hon skriver bland annat i Dagens Nyheter.