Moa Matthis: Rasism i litteraturen

Det finns idag nästan hur mycket som helst skrivet om rasism och antisemitism i litteraturen, och det med all rätt eftersom de föreställningarna på djupet präglar tvåtusen år av västerländskt kulturarv. Om en ändå ska välja en enda bok som kan användas som verktyg för att förstå hur och varför rasismen tar sig uttryck i litteraturen, så kan en med fördel börja med att läsa en Nobelpristagare, nämligen Toni Morrisons "Mörkt spel – Vithet och den litterära fantasin" (på svenska 1993). Det är en kort och förstås mycket välskriven bok om en handfull klassiska böcker av Mark Twain, Ernest Hemingway och andra amerikanska författare. Det som intresserar Morrison är den roll svarta karaktärer fyller i böcker skrivna av vita författare: varför behövs Jim på flotten ihop med Huck Finn; varför är det så viktigt att Wesley följer med Harry i "Att ha och inte ha"? Varför drabbas huvudpersonen i Marie Cardinals "Orden som befriar" av en ångestattack när hon hör Louis Armstrong spela trumpet? Kort sagt: vad tillför de svarta karaktärerna, i synnerhet i relationen till böckernas vita karaktärer?

Den rasistiska stereotypens dubbla funktion

Morrisons vinkling av frågan är viktig. Att rasistiska och antisemitiska stereotyper syftar till att förnedra och främmandegöra är ganska enkelt att se. Viktor Rydberg behövde till exempel bara knappt två sidors handling i sin roman "Singoalla" för att bekräfta den traderade bilden av romer som lögnaktiga, blodtörstiga tjuvar. Men i sin bok är Morrison mer intresserad av hur de rasistiska stereotyperna också ger de vita karaktärerna innehåll och kontur. I till exempel "Singoalla" växer bilden av de ”blonda göterna” som ärliga och modiga fram just i mötet med de romska karaktärerna, och Rydberg behöver aldrig skriva ut att Erland är en god människa. De rasistiska stereotyperna gör det jobbet åt honom och det är vad Morrison syftar på när hon skriver att vitheten är parasitisk. Stereotypen lär oss ingenting om de människor eller kulturer som stereotypiseras, men desto mer om den kultur som skapar och använder stereotyperna.

Generellt kan en säga att litteraturen använder stereotyper för att fördjupa och förmänskliga skildringen av de övriga karaktärerna, och tydliggör därmed att rasism och antisemitism, precis som sexism, alltid innebär en dubbel vinst för den som inte drabbas av föraktet. Morrisons fråga kan en därför ta sig med oavsett var i litteraturens tid och rum en väljer att dyka ner: vad tillför bilden av judarna i kyrkofadern Augustinus skrifter om den kristna gemenskapen vid 300-talets slut eller i Strindbergs bild av vad en ”svensk” är? Vad söker och finner Kerstin Thorvall i sin självbiografiska bok "Svart Resa"? Och varför väljer hon att läsa just Karen Blixens "Den afrikanska farmen" när hon sitter på planet söderut?

Bilden av främlingen förstärker bilden av "svenskheten"

För att förankra Morrisons fråga till litteraturen i ett svenskt sammanhang och dessutom få syn på hur lång och våldsam historien om antisemitism och rasism är också här, kan en med fördel läsa Christian Catomeris pedagogiskt upplagda och rikt illustrerade bok "Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna" (2004). Catomeris bok visar hur viktig konst och litteratur har varit för att popularisera rasistiska och antisemitiska föreställningar, och hur bilden av ”svenskheten” under århundraden formats i växelverkan med bilder av ”främlingen”: judar, samer, romer, svarta, finnar, muslimer…

Den västerländska litteraturen vimlar av antisemitiska och rasistiska stereotyper, och inte sällan är vimlet som tätast i de mest kanoniserade verken eftersom de använts för att skapa bilden av vad ”Västerlandet” och ”Västerlänningen” är; upplyst, modig, vacker, rationell, klok, handlingskraftig… Det är lätt att storkna.

Den litterära dialogen och den lyssnande läsaren

Men det finns motröster; böcker för samtal sinsemellan och dem kan en läsare avlyssna. Det är alltid läsaren som ger boken en röst – en oläst bok är som ett träd som ohört faller i skogen – men det betyder inte att varje bok inte bär på en världsbild och en vilja. Därför kan en läsare låta litteraturen göra jobbet genom att låta böcker tala med och mot varandra. Det räcker till exempel med att läsa den romske franske författaren Matéo Maximoffs roman "Ödets makt" som kom på svenska redan 1957 för att bli uppmärksam på stereotypa skildringar av romer i andra böcker eftersom Maximoffs karaktärer är skildrade som verkliga, sammansatta människor, även om de rör sig i en värld fylld av myter och sagor. Stereotyperna spricker helt enkelt som troll i solen när de utsätts för litteratur som inte syftar till att förhärliga genom att förnedra.   

Så kan man vandra genom litteraturhistorien och utmed bokhyllorna, och alltid välja att ta med sig minst två böcker för läsning. Om en till exempel är intresserad av den europeiska upplysningens författare – Voltaire, Wollstonecraft, Rousseau – och den bild de förmedlar av människan och världen, kan en också plocka med sig Olaudah Equianos Gustavus Vassa, afrikanen. En slavs berättelse. Den publicerades 1789 i England, och är en fantastisk äventyrsbok med skeppsbrott och grymma skurkar, men också en självbiografi som gestaltar ett mänskligt liv i en värld där handel med människor är den ekonomiska grund på vilken både den amerikanska och franska revolutionen vilade. Om ens bild av det amerikanska slaveriet formats av Harriet Beecher-Stowes sentimentala Onkel Toms stuga, kan en passa på att nyansera den bilden genom att läsa Frederick Douglass En amerikansk slavs liv: berättelsen om Frederick Douglass skriven av honom själv från 1845, och Sojourner Truth som tyvärr bara finns representerad av en kortare, men kraftfull, text på svenska: ”Är inte jag en kvinna?” i Kvinnopolitiska nyckeltexter. Och om en blir nyfiken på Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949 när en läser den antologin, kan en med fördel låna med sig Franz Fanons Svart hud, vita masker som utkom ungefär samtidigt.

Så där kan en hålla på och lyssna till böckernas dialog, och ju närmare vår egen tid en kommer, desto fler röster som talar i litteraturen om erfarenheter och historier som tystats ned. Ett sådant lyssnande läsande gör människan större rättvisa, och belönar läsaren genom att öppna upp mot en rikare och mer spännande värld.

Av Moa Matthis

Moa Matthis är litteraturkritiker och författare. Hon skriver bland annat i Dagens Nyheter.


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: Mörkt spel av

    Mörkt spel vithet och den litterära fantasin

    En kort och mycket välskriven bok om en handfull klassiska böcker av Mark Twain, Ernest Hemingway och andra amerikanska författare. Om den roll svarta karaktärer fyller i böcker skrivna av vita författare.

  2. Omslagsbild: Det ohyggliga arvet av

    Det ohyggliga arvet Sverige och främlingen geno ...

    Catomeris bok visar hur viktig konst och litteratur har varit för att popularisera rasistiska och antisemitiska föreställningar, och hur bilden av ”svenskheten” under århundraden formats i växelverkan med bilder av ”främlingen”: judar, samer, romer, svarta, finnar, muslimer…

  3. Omslagsbild: Onkel Toms stuga av

    Onkel Toms stuga

    Länge beskrevs Beecher-Stowes sentimentala skildring av Toms lidande som ett avgörande inlägg i den dåtida amerikanska debatten om slaveriets avskaffande. Sanningen är att den oerhört populära romanen också bidrog till att sprida och befästa rasistiska stereotyper, som till exempel bilden av den hundlikt tillgivne slaven och det förnöjsamt förvildade svarta barnet, den så kallade picaninnyn.

  4. Omslagsbild: Huckleberry Finns äventyr av

    Huckleberry Finns äventyr

    Precis som Onkel Toms stuga var Twains roman om den vite pojken Huck Finns äventyr tillsammans med den förrymde slaven Jim en storsäljare, och den räknas idag som en klassiker. Och precis som Beecher-Stowes roman förenar den ett uttalat antislaveri-budskap med rasistiska stereotyper där svarta människor framställs som korkade, lata och i hjälplöst behov av vita människors mod och klokhet.

  5. Omslagsbild: En amerikansk slavs liv av

    En amerikansk slavs liv berättelsen om Frederic ...

    Frederick Douglass föddes in slaveriet på en plantage i Maryland, 1818. 1838 lyckades han fly och sju år senare publicerade han sin första självbiografiska skildring som gavs ut i England och blev en stor framgång. Den som är det minsta intresserad av slaveriets och rasismens verklighet och historia bör läsa den. 1991 kom en ny svensk, kommenterad översättning.

  6. Omslagsbild: Kvinnopolitiska nyckeltexter av

    Kvinnopolitiska nyckeltexter

    "Är inte jag en kvinna?" av Sojourner Truth. Ingår i Kvinnopolitiska nyckeltexter. Det här korta talet höll Sojourner Truth på en kvinnokonferens i Ohio, 1851, och det publicerades omedelbart i pressen. Det är ett kraftfullt försvar för alla kvinnors, men i synnerhet svarta kvinnors, mänsklighet och rättigheter. Truth föddes in i slaveriet 1797, och lyckades fly till friheten 1826. Precis som Douglass verkade hon hela sitt liv för slaveriets avskaffande, och att deras arbete och betydelse har hamnat i skuggan av vita författare som Beecher-Stowe och Twain måste ses som en del av rasismens fortsatta verkningar i historia och nutid.

  7. Omslagsbild: Gustavus Vassa, afrikanen av

    Gustavus Vassa, afrikanen en slavs berättelse

    En fantastisk äventyrsbok med skeppsbrott och nattsvarta skurkar, men också en självbiografi som gestaltar ett mänskligt liv i en värld där handel med människor är den ekonomiska grund på vilken både den amerikanska och franska revolutionen vilade.

  8. Omslagsbild: Svart hud, vita masker av

    Svart hud, vita masker

    Läkaren och psykoanalytikern Frantz Fanons bok är en grundläggande studie av stereotypernas makt och den svarta människans konkreta erfarenhet av kolonialism och rasism. Det är en fantastisk bok som förvandlar filosofins abstrakta resonemang om hur en människa görs till det hon är, också inför sig själv, till scener och upplevelser hämtade ur verkligheten. Det är en rasande, sorgsen men också hoppfull bok som tror att förändring är möjlig.

  9. Omslagsbild: Att ha och inte ha av

    Att ha och inte ha

    Bokens vite huvudperson Harry Morgan må i lagens ögon vara en brottsling som smugglar både människor och gods, men han är ändå en typisk hemingwaysk hjälte: uppriktig, hårdkokt och stoisk inför både smärta och motgångar. Hans karaktär framträder som den absoluta motsatsen till romanens ömsom sluga, ömsom ömkliga kinesiska karaktärer; dess våldsamma, opålitliga kubaner och den namnlöse, underdåniga och ynkliga, svarta mannen. Boken filmatiserades 1944 med Humphrey Bogart i huvudrollen och Hemingway fick Nobelpriset ett par decennier senare.

  10. Omslagsbild: Orden som befriar av

    Orden som befriar

    ”En lysande redogörelse över den borgerliga alienationen…ett nytt språk som gäller hela samhället – också de förtryckta” skrev en svensk recensent om boken. Den tillhör den genre som nedlåtande brukar kallas ”bekännelselitteratur” eftersom den är skriven av en kvinna, men den blev en viktig bok för feminister på 1970-talet. Morrisons läsning reser den viktiga frågan om det ansvar som de befriade måste ta för sin makt att verka förtryckande i förhållande till de än mer maktlösa.

  11. Omslagsbild: Svart resa av

    Svart resa roman

    Brukar räknas in i samma genre som Cardinals bok, och Thorvalls författarskap har varit och är betydelsefullt för kvinnors frigörelse på samma sätt: självbiografiska skildringar av en kvinna som befriar sig från förtryck fungerar som en förebild och en uppmuntran. Men, om befrielsen skrivs fram i en stereotyp framställning av icke-vita karaktärer, vars maktlöshet framstår som villkoret för den vita kvinnans självförverkligande: vad är då den friheten värd?

  12. Omslagsbild: Den afrikanska farmen av

    Den afrikanska farmen "att rida, att skjuta med ...

    Den kenyanska författaren Ngugi wa Thiong’o har sagt att Blixens bok är en av de farligaste böcker som skrivits om Afrika eftersom hon skriver om afrikanerna med samma kärlek som en människa uttrycker för en häst eller ett husdjur. Det här är en av de mest populära och framgångsrika skildringarna som skrivits om kolonialismen, och dess bildspråk och föreställningsvärld lever vidare i dagens marknadsföring av allt ifrån kakikläder till safariresor. Filmatiserades 1987 med Meryl Streep och Robert Redford.

  13. Omslagsbild: Ödets makt av

    Ödets makt en zigenarroman

    Romanen utspelar sig i Rumänien på 1700-talet och karaktärerna är, med två undantag, romska. En romantisk, sagolik “riddarroman” med en modig ung mans öde i centrum, precis som hos Rydberg, men en historia där de romska karaktärerna är berättelsens hjältar och huvudpersoner.

Till toppen av sidan