Vad är OuLiPo?

Bokomslag till OuLiPo Compendium

En skrivjunta

OuLiPo är en förkortning av Ouvroir de Littérature Potentielle. Det franska ordet ”ouvroir” har en ålderdomlig klang och kan närmast översättas med verkstad eller arbetsstuga. På 60-talet användes det fortfarande i betydelsen syjunta. Här betecknar det emellertid en skrivjunta. Alltså: Verkstaden för Potentiell Litteratur.

OuLiPo bildades i Paris 1960 som en underavdelning till det Patafysiska Kollegiet men är numera en fristående gruppering. Bland grundarna märks den franske författaren Raymond Queneau och matematikerna François Le Lionnais.

Till gruppens mer namnkunniga medlemmar räknas även författare som Italo Calvino och Georges Perec, poeterna Oskar Pastior, Jacques Roubaud samt konstnären Marcel Duchamp.

Skrivandet som hantverk

Och vad är då potentiell litteratur? OuLiPo vill utforska vad som händer om man ställer fler och kanske inte så självklara hinder i vägen för litteraturen. Hur skulle exempelvis en roman som bannlyser en av alfabetets bokstäver se ut?

Man kan också på ett helt mekaniskt vis tillämpa S+7 metoden, det vill säga ersätta varje substantiv i en text med ett annat som kommer 7 substantiv längre bort i en ordbok. Inledningen till Bibeln skulle då bli, förutsatt att man har svenska akademiens ordlista som grund: I begynnelsen skapade Gud hingst och jourpass. Vi bortser här från att även Gud är ett substantiv, helt enligt den OuLiPo:ska principen att man även måste kunna bryta mot en del regler om det befrämjar det konstnärliga uttrycket.

Enligt OuLiPo:anerna är skrivandet alltså främst ett hantverk. Ingenting är dem mer främmande än den romantiska idén om den gudainspirerade konstnären/poeten som skriver på ren inspiration. Därmed inte sagt att det inte kräver ett stort mått av inspiration, uppfinningsförmåga och kreativitet för att bemästra de formella kriterier som man ställer upp.

Egentligen är OuLiPo:s idéer ingenting nytt. Inom lyriken har det alltid funnits stränga formkrav. För att en sonett ska få kallas för sonett krävs exempelvis att den är konstruerad enligt sonettens alla regler, det vill säga en jambisk, femfotad fjortonrading uppdelad i fyra strofer med en komplicerad rimflätning. Raymond Queneau excellererar i sonettformen i sin "Hundra tusen miljarder dikter", där man som läsare fritt kan kombinera sonettens fjorton olika rader och i teorin skapa 10 upphöjt till 14, alltså hundra tusen miljarder dikter.

Även romankonsten har vissa formella kriterier, trots att man kan tycka att en nutida roman i princip kan se ut hur som helst. Och det är just denna frihet som OuLiPo paradoxalt nog ser som en brist. Genom att påtvinga sig själv som författare vissa begränsningar, vissa regler, så stimuleras man att på ett kreativt vis ta sig förbi dessa. Paradoxalt nog kan man alltså se det formella tvånget som en potentiell befrielse.

Georges Perec

En av de författare som kanske mest framgångsrikt kom att låta sig inspireras av OuLiPo är Georges Perec. För Perecs språkekvilibristiska övningar passade OuLiPo som hand i handske. Han konstruerade korsord, palindromer, lipogram och romaner med en kreativitet som närmade sig det maniska. Palindromer är meningar som går att läsa både fram och baklänges (det svenska skolexemplet är: Ni talar bra latin). Perec har konstruerat ett palindrom som tagit plats i Guiness rekordbok som världens längsta. Samma författare har även skrivit en hel bok som är ett lipogram, dvs den saknar en given bokstav, i detta fall e. "La Disparition" (1969, "Försvinna", 2000) föreligger även på svenska i kongenial översättning av Sture Pyk.

Perecs mästerverk "Livet – en bruksanvisning" är även den skapad enligt vissa formkrav som författaren har satt upp. Han liknar det själv vid en byggnadsställning som är nödvändig när man bygger ett hus men som sen när det hela är klart och ställningen riven, inte ska synas. Romanens ram är ett stort hyreshus i Paris där handlingen rör sig mellan de olika lägenheterna som en häst rör sig på schackbrädet. Utifrån detta schema har Perec skapat ett myllrande, mångfacetterat verk, ett minikosmos, en hyllning till livets mångfald och samtidigt är det kanske hans mest underhållande bok.

Bisarrt eller meningsfullt?

Utifrån detta skulle man skulle lätt kunna få uppfattningen att OuLiPo bara är ett gäng knäppskallar som leker litteratur men ingenting kunde vara mer felaktigt. Visst leks det i verkstan och visst blir resultaten ibland mer bisarra än meningsfulla, men förvånansvärt ofta skapas också genuint intressanta verk. Harry Mathews lilla bok "Enskilda nöjen" är ett typiskt exempel.

I 61 olika korta scener framställer han olika människor, i olika åldrar, i olika delar av världen som alla ägnar sig åt onani. Boken hade kunnat bli plump, eller spekulativt pornografisk men räddas av författarens sakliga stil och underfundiga humor. Samt den lätt svindlande känslan av att dessa privata nöjen liksom höjs till ett universellt plan. 

Läs mer om OuLiPo i tidskriften Pequod 1996, nr. 12/13 (temanummer).

 

Artikelförfattare: Tomas Lidbeck


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: Livet av

    Livet en bruksanvisning

    I huset på nr 11 rue Simon-Crubellier har livet lämnat spår efter sig, som en omärklig förslitning. Här ekar det förflutna i trapphuset. Det finns en berättelse i varje prång. I varje rum står föremål och pockar på uppmärksamhet. Här hörs liv och rörelse, hundskall, barnskrik, skvaller och här härskar besvikelsens förgrämda tystnad. På besynnerliga vägar korsar människornas liv varandra, till synes oförenliga och ändå evigt länkade. Under ett och samma tak växer en hel värld fram, en värld av litterärt miniatyrmåleri, svindlande panoramor, pusselbitar, korsordsliknande upptåg; komplett med register, kronologisk översikt och planritning över huset.

  2. Omslagsbild: Ellis Island av

    Ellis Island

    Ellis Island är den ö utanför New York som nästan alla europeiska invandrare passerade på vägen till sitt nya liv i det förlovade landet Amerika; bara mellan 1892 och 1924 slussades 16 miljoner människor via ön in i USA. George Perec gjorde 1978 - 1979 en film om Ellis Island, tillsammans med filmaren Robert Bober. Boken "Ellis Island" består av den poetiska text som George Perec läste i filmen, och hans fascination inför denna ö är enkel att förstå. I fenomenet Ellis Island samlas mycket av det som Perecs författarskap kretsar kring: individen i massorna, uppräknandet av fakta och statistik, minnet och dess fysiska avtryck på världen.

  3. Omslagsbild: W eller Minnet av barndomen av

    W eller Minnet av barndomen

    1970, mitt under en personlig kris, bestämmer sig språkmästaren Georges Perec för att återskapa sin barndomsfantasi om W, en isolerad ö utanför Eldslandet, där de olympiska idealen råder. Gradvis formulerar han också minnet av sin verkliga, smärtsamma uppväxt. Historien om en judisk pojkes ensamhet i andra världskrigets Frankrike, om livet som undangömd och identitetslös, lägger sig parallellt med barnets drömvärld. Kontrasten mellan fantasi och minne gör att läsaren blir varse utrymmet däremellan, det som endast kan sägas genom att utelämnas.

  4. Omslagsbild: Stilövningar av

    Stilövningar

    En fullsatt buss, en man med lite lustigt utseende, han har ovanligt lång hals och hans hatt hålls fast på huvudet med en rem. Han anklagar en annan man för att tränga sig, sedan hittar han en ledig plats och sätter sig. Senare, i en annan del av stan ser berättaren honom igen, då är han i samspråk med en vän och får rådet att sy i en knapp i överrocken. Det är "handlingen" i berättelsen som berättas 99 gånger, på 99 olika sätt, i 99 olika stilar.

  5. Omslagsbild: Försvinna av

    Försvinna

    Noam Vokaal har försvunnit, knappast spårlöst; likväl är han borta. Folk i hans omgivning - i början anförda av hans vän Amaury Conson och polisman Ottavio Ottaviani - börjar snoka i hans spår och söka svar på alla frågor, fast utan riktig framgång. Och plötsligt har någon annan försvunnit, och ännu någon. Gåtor hopar sig. Sammanhang mörknar. Röda trådar tvinnas upp. Vad har alla råkat ut för, vad slags gruvlig hämnd har drabbat människorna? Och ja, annat än människor har också försvunnit. Någonting anmärkningsvärt saknas. Vad? "Försvinna" utkom på franska 1969 och är klassisk i sitt slag. Full av självpåtagna tvång och frivilliga inskränkningar har kriminalstoryn som här förtäljs låtit författartalang av stora mått frigöras - lika skämtsam som allvarlig. Och gåtan kvarstår: vad saknas?

Till toppen av sidan