Syndfullt fräsch Hawthorne

Porträtt av Nathaniel Hawthorne

Bort med kroppsvarm sherry i murriga inackorderingsrum (se där, jag har redan hunnit måla upp bilden av ett kärleksnäste). Fram med en längtan efter något rent, vitt och oskuldsfullt! Kanske ett flickboksinternat skulle kunna vara det rätta? - Nej, vi får omedelbart fel associationer, mycket tack vare Stadsbibliotekets hetsande kampanj ”Förbjuden läsning”. Engelska lärosätens sovsalar bör undvikas. Där finns den sortens lärdom som vi nu försöker kringgå - åtminstone för ett ögonblick.

Det kan hända att vi måste bort både i tid och rum för att finna Fräschhetens Nirvana. Kanske ett fortfarande persikofjunigt Amerika kan passa? Den Nya Världen kan väl inte vara helt fel. Det är ju så nytt, fint och ofördärvat. Som ett blankt parkettgolv i all oändlighet. Addera sedan med 1600-talet och vi stiger in i Nathaniel Hawthornes "The Scarlet Letter" - "Den eldröda bokstaven". Skuld och skam ända upp till våra näsvingar. För när inte oskulden finns får det duga med skam. Inte så fräscht kanske, men alla golv får ju sina repor. Även dom i New England. - Och nej, jag är inte sponsrad av något amerikanskt golvläggarsyndikat.

Romanen om Hester Prynne - "Den eldröda bokstaven" - utkom 1850 och handlingen utspelar sig i 1640-talets puritanska Amerika. Titeln syftar på det eldröda broderade A - A står för Adultress - Äktenskapsförbryterska - som Hester är tvungen att bära på sin klänning som straff för ett felsteg. Romanen får sin klimax när det uppdagas vem som varit hennes älskare.

Den har filmats ett tiotal gånger sedan 1908. Demi Moore och Robert Duvall suckade och stönade sig igenom en variant inspelad 1995. Den mest lyckade inspelningen (och ljudlösa om man räknar bort biografpianot) kanske ändå är den från 1926 med Lillian Gish - en av de största stumfilmsstjärnorna - samt vår egen Lars Hanson. Den regisserades av ännu en svensk: Victor Sjöström.

Hawthorne är en både romantisk och realistisk särling med lätt gotiska drag. I nästan allt han skrivit ingår Skulden som ett ofrånkomligt nav. Att han själv växte upp i Salem och hade förfäder som varit anhängare av de fruktansvärda häxförföljelserna på 1600-talet blev en olöslig arvssynd som ständigt gav författarskapet en mörk men fruktsam näring.

Få författare har en så personlig ton och tilltal som Hawthorne. Han berättar verkligen enbart för mig när jag läser honom. Det är som att sitta nära och framåtlutad över ett bord för att få ett förtroende. Att få höra det han inte har berättat för någon annan. Så intimt säker i sitt berättande är han! Samtidigt som han också kan ha en viss distans. Han bestämmer hur långt jag kommer in i historien. Och försöker jag skynda på texten genom att läsa fortare snubblar jag och tappar sammanhanget. Hans berättarröst kan ibland föra tankarna till Selma Lagerlöfs: här finns samma förtätning och identifikation tillsammans med läsaren. En röst som är helt unik och som fullt ut tror på kraften i det den berättar. En röst som går in i läsaren. En röst som har oss i ledband.

Men om man en stund betraktar en del av de porträtt och fotografier som finns på Hawthorne infinner sig en känsla av att hela karln är en gåta. Kanske till och med en inte helt ofarlig sådan. En labyrint med ett otal dörrar. Om det är ont eller gott där bakom går inte riktigt att bestämma - man måste in för att kunna åtminstone ana. Han är som person en svårtydd mix av - ja, av vad? En handfull motsägelser som på något sätt får utlopp genom text. Och kanske ett uns ro och avlastning genom att kunna formulera sig.

Att Hawthorne lär ha haft en mycket nära - hur intim är fortfarande omtvistat - vänskap med författarbrodern Herman Melville - ja, han med Moby Dick - gör en dubbelt nyfiken på vad som finns bakom de stängda dörrarna. Kanske ett ombonat rum med kärleksfull hustru och en klocka som tickar alltför högt. Eller kanske ett kalt rum med säng, en lampa och Melville.

I vilket av rummen går det lättast att skriva? Och i vilket rum går det inte att skriva alls…

 

Artikelförfattare: Jan-Olov Nordh


Biblioteket tipsar

Till toppen av sidan