"Det är något med lukten" – författare om sina biblioteksminnen

Medborgarplatsens bibliotek, barnavdelningen. Foto från Stockholmskällan

Har du något särskilt biblioteksminne?

Håkan Östlundh:
När en av mina klasskamrater på gymnasiet skrattade ut den gamla grånade bibliotekerien som rekommenderade Eyvind Johnsson. Namnet lät töntigt och han hade aldrig hört talas om honom. Men det var givetvis min klasskamrat som var tönten. The joke was on him.

Christina Herrström:
Jag har många biblioteksminnen. Jag älskade att gå på bibblan när jag växte upp. Pappa brukade gå en gång i veckan och jag följde med. Jag lånade stora travar med hundpsykologi när jag var liten för jag ville förstå vår knasiga hund. Det var fascinerande att se de andra besökarna och hur absorberade de var av sina tankar och sin nyfikenhet på böckerna. Och jag älskar än idag bibliotek, och prisar bibliotekariernas engagemang och kunskap. Varje skola ska ha ett bibliotek och en kör, annars är det inte en riktig skola! Det är en fantastisk demokratisk lyx att det finns bibliotek och ett tecken på ett gott samhälle.

Pia Hagmar:
När jag gick i skolan hade vårt bibliotek väldigt stränga regler. Man fick bara låna en eller två böcker i veckan. Men min fröken såg till att jag fick en särskild överenskommelse och fick låna hur många böcker jag ville.

Jo Salmson, pseudonym för Catharina Wrååk:
Jag har flera starka biblioteksminnen! När jag var liten gick hela familjen till biblioteket varenda fredag, direkt efter att vi ätit middag.  Det var alltid lika spännande att komma hem igen, med en hel trave böcker! Detta var i Södertälje, där jag växte upp, och på den tiden låg biblioteket ovanpå ett varuhus. Man fick ta hiss upp och den var otäck. Jag var rädd för att vi skulle fastna! Sedan minns jag barnavdelningen på biblioteket i Halmstad, där vi bodde på somrarna. För att komma dit fick man gå en trappa upp, till något som liknade ett litet torn. Men allra, allra mest så minns jag lukten av bibliotek. Den är likadan på alla ställen, fortfarande. När jag känner den lukten fylls jag av förväntan. För det är väl det allra mest fantastiska som finns: ett helt rum fullt av böcker, bara att plocka precis vad man vill, gratis! Och sedan få gå hem och fylla hjärnan med andra världar, äventyr, spännande händelser, vackra meningar … Ibland brukar jag tänka att jag inte skulle ha något emot att hamna på en öde ö – bara det fanns ett bibliotek där! (Tja, jag skulle kanske önska mig en dator med många spel också.)

Eva Susso:
Mina föräldrar tog regelbundet med mig och mina syskon till biblioteket. Vi hade med oss stora kartonger som vi fyllde med böcker. Det var guldstunder, så fort vi kom hem kastade vi oss över böckerna och läste i timmar. Och det påverkade mig att starta ett eget bibliotek i min lekstuga som jag döpte till Minibiblioteket. Jag lånade ut mina egna böcker och har fortfarande kvar exemplar stämplade med Minibibliotekets logotyp i bokhyllan. Jag är faktiskt Sveriges första författare som blivit adopterad av ett bibliotek (Rinkeby bibliotek).

Till toppen av sidan