Brev i bokform – från romantikens passioner till sms-romaner

Kära läsare!

Det är något lockande med möjligheten att skapa dialog, men i monologform. Att få ge sin bild av någonting, helt oemotsagd, sedan slicka igen kuvertet, sätta på frimärket och skicka iväg det där egenskapade konstverket som högtidligt ska öppnas av en mottagare, läsa, tolkas och besvaras. Eller, som idag, att trycka på ”skicka” och låta ett mejl eller ett sms fara iväg med ljusets hastighet. Fort går det, och felstavat blir det ofta, inte minst med hjälp av mobiltelefonernas stavningsprogram som helt kan omforma ett budskap. Men sen kan man sitta där och invänta pipsignalen om att ett svar har kommit – tecknet på att dialogen är vid liv.

Det verkar så ”äkta”.

I Japan är numera flera av de mest sålda böckerna mobilromaner – romaner skrivna i form av sms under korta pauser i vardagen, som sedan tryckts som böcker. Även i Sverige finns projekt med enskilda eller kollektiva mobilromaner. Tekniken är ny, men tanken är densamma som på 1600-talet då de första större brevromanerna föddes. En brevroman är helt enkelt en roman som helt, eller till största delen består av brev, oftast fiktiva, påhittade brev. En besläktad genre är dagboksromanen, och ibland kan dagboksanteckningar vara en del i brevromanen också. I både brev och dagböcker är det ju en personlig röst som talar, och som kan ge sin väldigt personliga syn på olika händelser, vilket bidrar till brevromanens styrka. Boken kan kännas väldigt levande och ”äkta”, samtidigt som det kan visa sig att karaktärerna i en brevroman inte bara är fiktiva, utan också ljuger för både sig själva och för den de skriver till, något som läsaren gradvis upptäcker.

Den unge Werther satte trenden

En del brevromaner består av bara den ena partens brev, som till exempel i Goethes "Den unge Werthers lidanden" från 1774. Där beskriver Werther i brev till sin vän sin olyckliga förälskelse som till slut driver honom till självmord. Goethes känslosamma stil passade väldigt bra till just formen brevroman, och romanen blev hans mest lästa och kända både bland samtida och senare läsare. Den så kallade ”Werther-febern” påverkade litteraturen under många år, och sades också leda till att unga män tog livet av sig, vilket inte verkar lika väl dokumenterat som den litterära effekten.

Två skräck-ikoner började som brevromaner

En person som påverkades starkt var Mary Shelley som skrev ”Frankenstein” 1818. Boken består av brev från en sjökapten som just plockat upp en varelse från isen, där breven återberättar varelsens historia. Utöver att brevromanen låg i tiden kan Shelleys val av stil ha påverkats av att hon som barn lärde sig att skriva just genom att skriva många brev till sin far. Det finns faktiskt fler brevromaner i skräck- eller fantasygenren, kanske just för att breven gör det möjligt att skapa en illusion av verklighet och att krypa under skinnet även på väldigt speciella varelser. En av de allra mest älskade och sålda brevromanerna någonsin är Bram Stokers "Dracula" från 1897. Stoker använder sig inte bara av brev utan också av dagboksanteckningar, tidningsurklipp, loggböcker och telegram.

Passion, lögner och intriger

Det finns också brevromaner som innehåller en brevväxling mellan två eller flera personer. Ett av de tidigaste exemplen är "Farliga förbindelser" av Choderlos de Laclos från 1782, en historia som har återberättats många gånger sedan dess inom teater och film. I den här typen av brevromaner blir den personliga vinkeln på ett skeende väldigt betydelsefull, och läsarens möjlighet att ana att personerna ljuger för varandra, eller kanske bara missförstår varandra under en lång tid. På så sätt ökar spänningsmomentet under hela romanens gång, särskilt om man som läsare anar att personerna som brevväxlar vid något tillfälle kommer att träffas i verkligheten och tvingas konfronteras med den bild som har byggts upp från olika håll.

Den här effekten användes till exempel i en sentida brevroman, ”Prioritaire” av den danska författaren Iselin C. Hermann från 1998. Den handlar om en ung kvinna som ser en målning på en utställning och blir så förälskad i den att hon skriver till konstnären i Frankrike. En passionerad brevväxling inleds som leder till att de två till slut måste träffas i verkligheten, ett beslut som får ödesdigra följder. Författaren valde att låta sin bok utspelas på 1970-talet, innan e-post och sms uppfunnits. På så sätt kan boken innehålla fler fysiska och sinnliga uttryck för en brevväxling, där handstilen spelar in liksom doften av brevpapper. Och gesten att slicka på kuvertet och frimärket blir en slags ställföreträdande fysisk kontakt. Läsaren blir i det här fallet en slags nyckelhålskikare in i ett mycket privat rum som har brevets form.

Man får både rysa och skratta

Efter romantiken, då brevromanen alltså var en populär genre, föll den länge i glömska och ansågs inom modernismen som följde vara översentimental och förljugen. Den har väl aldrig riktigt hämtat sig, även om den hela tiden har funnits kvar och då och då har lett till läsarsuccéer, som just ”Prioritaire” och tidigare ”Pappa Långben” från 1919, ”Jerusalems natt” av Sven Delblanc från 1983 och ”Carrie” av Stephen King från 1974. Utöver att härbärgera starka känslor som kärlek, passion och skräck passar brevromanen också utmärkt för humor. En anledning till att ”Pappa Långben” fortfarande blir läst är att man även idag skrattar åt barnhemsflickan Judy Abbots roliga brev till den okände beskyddare som låter ett barnhemsbarn gå på college. Den enda betalningen han vill ha är regelbundna brev. Och det är svårt att inte dra på munnen när man läser breven från personen som kallar sig Kadir och vars första brev i Jonas Hassen Khemiris bok Montecore inleds med ett väldigt speciellt språk som sedan följer med i alla brev genom boken:
”Käraste hälsningar! Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är Kadir som knappartangenterna!!!! Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig? Min förhoppning är ditt ivrigt guppande huvud.”

Alla böcker som är omnämnda i den här och fler lästips finns i listorna bredvid artikeln. Och alla finns att låna på biblioteket.

Artikelförfattare Maria Ekendahl

Till toppen av sidan