Pjäser

"Skådespelarkonsten är den svåraste, och den lättaste av alla konster. Men den är, som det Sköna, nästan omöjlig att definiera. Det är icke föreställningskonst, ty den store artisten föreställer sig icke, utan är uppriktig, sann, osminkad, men den låge komikern han gör allt för att föreställa sig genom mask och kostym. Det är icke imitation, ty dåliga skådespelare äga ofta en demonisk förmåga att imitera kända personer, under det den verklige artisten saknar den gåvan."

Strindberg i ”Memorandum till medlemmarne av intima teatern”.

Dramat var August Strindbergs första och käraste uttrycksform. Att tänka ut intriger och scener som människor av kött och blod sedan gestaltade låg helt klart för honom. Det var också dramer han började skriva, även om genombrottet sedan råkade bli romanen ”Röda rummet”.

Skådespel och skådespelerskor

Det var också främst som dramatiker han vann världsrykte under sin livstid. Detta var han själv väldigt nöjd med. Att hans pjäser spelades på kontinenten var en stor framgång. 1907 grundade Strindberg tillsammans med skådespelaren August Falck Intima teatern vid Norra Bantorget. Här skulle stämningen vara just intim, och det var Strindbergs egna pjäser som fanns på repertoaren. Strindbergs kammarspel, bland dem ”Spöksonaten”, är skrivna direkt med tanke på en liten scen. Bland dussinet unga skådespelare fanns Fanny Falkner, Strindbergs sista kärlek. Även två av hans tre hustrur, Siri von Essen och Harriet Bosse, var skådespelare.

”Mäster Olof” var den pjäs som först sattes upp, efter ett antal omskrivningar. Strindbergs historiska pjäser handlar om forna tiders makthavare, inspirerade av Shakespeares kungadramer.

Upp till kamp

Många pjäser handlar om kampen mellan könen, och hur den till slut leder till undergång. Än idag spelas ”Fadren” från 1887 och ”Fröken Julie” från 1888.

August Strindbergs verkliga pärla bland pjäser är ”Ett drömspel” från 1901. Här utvecklar Strindberg drömspelstekniken som han uppfunnit där de mest otroliga och osammanhängande saker blir helt logiska, som när man drömmer.

Men varför läsa en pjäs? Ska man inte se den på teatern? Jo, visst är det trevligt – men alla pjäser går inte överallt hela tiden. Den som läser en pjäs får dessutom vara sin egen regissör och besätta alla roller. Sist, men inte minst, är det mycket roligare att se en pjäs om man har läst den.

Läs hela ”Memorandum till medlemmarne av intima teatern” på Litteraturbankens webbplats.

 


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: Fadren ; Fröken Julie av

    Fadren ; Fröken Julie

    Två av Strindbergs mest berömda pjäser i en volym. Fröken Julie är Strindbergs mest spelade pjäs. Fröken Julie, husan Kristin och betjänten Jean sammanstrålar. Jean och Julie förför varandra, men det slutar i elände. Författaren kallade ett ’Naturalistiskt Sorgespel’, och försökte sälja det till Karl Otto Bonnier sommaren 1888. Förlaget nobbar, och Karl Otto Bonnier säger senare att det var hans livs misstag. I Fadren är det Laura som försöker driva sin man till vansinne genom att antyda att han kanske inte är far till sitt barn. Så snart den tanken slagit rot i mannen, kan han inte släppa den. Grubbel och tvivel plågar honom, jagar honom, och vägrar släppa taget.

  2. Omslagsbild: Ett drömspel av

    Ett drömspel

    I ”Ett drömspel” kommer guden Indras dotter ner på jorden för att se hur det står till med människobarnen. Hennes slutsats har kommit att bli ett av Strindbergs mest citerade meningar - "det är synd om människorna". Vi får möta ett antal människor i till synes vardagliga situationer. Det är människor som sitter fast, som inte kan komma ur sina livslögner. Scenerna och scenerierna glider in och ut i varandra. Dramat är verkligen som en dröm – det är väldigt underligt och har samtidigt vad en dåtida recensent beskrev som den ”oförklarliga inre visshet” man känner när man drömmer.

  3. Omslagsbild: Nio enaktare 1888-1892 av

    Nio enaktare 1888-1892

    Nio enaktare samlas i den här volymen: Den starkare, Paria, Samum, Debet och kredit, Första varningen, Inför döden, Moderskärlek, Leka med elden och Bandet. Strindberg ville skriva modernt drama, där han fokuserade på vad som hände med karaktärerna på det psykologiska planet. Detta uppnådde han genom att koncentrera handlingen till ett tema och spannet till en akt.

  4. Omslagsbild: Spöksonaten av

    Spöksonaten

    Vem ser vem, vem gör vad? Vem är död och vem lever? Studenten blir indragen i en märklig intrig, där han träffar Unga Fröken, som är vacker men sjuk, Mumin, Översten och Hummel. Det hela slutar med en spökmiddag. Kusligt och mystiskt. Stycket är döpt efter en sonat av Beethoven, som Strindberg tyckte sig ha hört talade röster i.

Till toppen av sidan