Strindberg i stor intervju

August Strindberg 1902 i Stockholm
August Strindberg 1902 i Stockholm. Foto: Herman Andersson/Kungliga biblioteket

Namn: Johan August Strindberg.

Född: 22 januari 1849.

Familj: Tre fruar, fem barn.

Beskriv er karaktär: En sällsam blandning av den djupaste melankoli och det rysligaste lättsinne.

Älsklingsfärg: Zinkgult och ametistviolett.

Älsklingsblomma: Alpviolen.

Älsklingsdjur: Fjäriln.

Reform ni vill uppleva: Avväpningen.

Älsklingssysselsättning: Att skriva dramer.

Älsklingsdryck och älsklingsrätt: Öl och fiskrätter.

Favoritmusik: Beethovens sonater.

Ett fel jag kan ha överseende med hos andra: Slösaktighet.

Valspråk: Speravit Infestis (I motgång hyste han hopp).

Högsta önskan: Att vara en alltid spelad dramatiker.

"Det var inte roligt vara ung!"

August Strindberg intervjuade sig själv vid flera tillfällen. Den här intervjun baseras på två texter: ”August Strindberg om sig själv” från 1909 och ”Självbekännelser” som publicerades dagen efter hans död 1912.

Vilket är ert starkaste barndomsminne?
– Allt vad jag upplevde som barn gjorde starkt intryck på mig, ty jag var överkänslig både för egna och andras lidanden. Man vågade till exempel icke tukta de små syskonen så att jag hörde eller såg det, ty då hade jag kastat mig emellan och strypt bödlarna. Oförrätter och orättvisor kränkte mig, så att jag ville beröva mig livet vid 7 eller 8 år (minns inte så noga). Jag grät för allting.
– De starkaste intryck från barndomen äro naturligtvis min mors död, och styvmors uppträdande, innan sorgeårets slut. Det var obeskrivligt! Min mor hade icke tyckt om mig, hon hade andra favoriter bland barnen, men jag sörjde henne, kände som om med hennes bortgång jag upphört vara släkt med far och syskon, ja, främmande för hela människosläktet. Min far förnam jag alltid som en fientlig makt, och han tålde
mig inte heller! Det var inte roligt vara ung!
– Nog sagt!

Hur författar ni?
– Ja säg det, den som kan!
– Det börjar med en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår till extas eller rus. Ibland är det som ett frö, vilket gror; drar åt sig allt intresse, konsumerar allt upplevat. Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar högst 3 timmar (kl. 9–12 vanligtvis). Och när det är slut, »är det lika tråkigt igen!» tills nästa gång. Men det går inte på beställning och inte när jag behagar. När det behagar, så kommer det. Men bäst och mest efter stora generalkrascher!

Hur kom det sig att ni valde den dramatiska formen för er debut?
– Det är svårt att säga! Men jag hade förgäves försökt att som yngling skriva vers; gick till teatern för att bli skådespelare; misslyckades vid provet, tog opium för att beröva mig livet, men hittades på min soffa levande (opium bet inte på mig), och fördes ut på rummel. Dagen efter fick jag en egendomlig feber; och på ett par dygn hade jag skrivit en tvåaktspjäs.
– Jag fann det lättast att skriva dramer; mänskor och händelser togo form, vävde sig ihop, och det arbetet gav mig så stor njutning att jag fann tillvaron som en ren salighet medan skrivningen pågick, och gör så än. Då endast lever jag!

Varför fäste ni er särskilt vid Skärgårdsnaturen?
– Det var som en uppenbarelse, då jag vid 17 år fick se vår skärgård första gången. Som skarpskytt kom jag på fältmanöver till Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi på skyttelinje i en skog på ett högt berg; plötsligen vid en brant, mellan träden, fick jag se havet – och skären.
– Men jag förstod inte vad jag såg; det blåa havet såg ut som himmeln och skären liknade ju stackmoln, simmande i detta blå! Det var icke jorden, det var något annat!

Hur förflyter er dag?
– Ända tills nyligen gick min dag så här. Jag steg upp klockan 7 (får inte ligga längre, ty då bultar det i väggarna och sängen bränner). Kokade mitt kaffe (ty det kan ingen annan än jag göra, alldeles som Balzac och Swedenborg). Gick så ut att spatsera. Om jag då intet starkt druckit kvällen förut, så var detta att leva och vandra en positiv vällust. Morgonen har något med sig som ger ungdom i sinnet, pånyttfödelse, vilket dunstar bort med daggen. Middagstid är dagen halvsliten; och eftermiddagen (vid 6-tiden värst) är utlevad, orakad, smutsig. Om de visste, de som sova om morgnarna, vad de förlorat!
– Nåväl, efter en timme eller sex kvart är jag hemma, och då är jag laddad. Jag har varnat husfolket förut att inte tala till mig då, ty de kan få en olycka. (De bruka också efter en kort tids erfarenhet springa och gömma sig.) Nu är jag våt av svett, och dekolleterar mig ända ner till svångremmen. Och så börjar det: På gul oskuren Lessebo Bikupa, med Sir Josuah Masons 1001, med Antoine Fils’ violette noire* går det löst, under ett enda tobaksrökande, till kl. 12. Då är det slut, och så slocknar jag; går och lägger mig att sova, vaknar förnyad, öppnar brev, läser, skriver brev.
– Så äter jag middag: Smörgåskrafs med en sup, soppa, kött (eller fisk), en halv öl. Slut, intet kaffe! Om söndagarna dricker jag vin mest för stämningens skull, ty jag är inte förtjust i vin annat än i sällskap och i anledning av någon anledning. Därpå sover jag en ordentlig middag (vilket jag gjort sen jag var 12 år); stiger upp kl. 6-tiden, och skall nu lösa det rysliga problemet att fördriva tiden ensam till kl. 10. Som jag icke åt kväll, så måste jag ha något annat. Det var dryck!
– Och nu skall jag tala om den historien sannfärdigt. Jag har aldrig varit alkoholist eller drinkare, men jag har druckit; jag har tagit det som en gåva, utan vilken jag icke hade hållit ut att leva. Ordspråksboken säger så här (utan att jag därför vill uppmuntra superiet): »Ej konungar tillkommer det att dricka vin, ej furstar att fråga efter starka drycker, att de icke under drickandet må förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem, som hava en bedrövad själ! Må en sådan dricka och förgäta sitt armod och höra
upp att tänka på sin vedermöda.»
– Om nationen vore försupen, om jag behövde ge föredömet, så skulle jag göra offret. Jag har prövat absolutismen, men jag blev icke bättre människa med det; fick bara tråkigt och onödigt tungt, och arbetet gick icke lättare!
– Aftonen spelar jag ofta på pianot, men undanber mig all titel av pianist, jag endast klinkar såsom jag lärt det själv! Av pianomusik tycker jag mest om Beethoven.
– Sedan jag spelat, så slöar jag med eller utan whisky, ty jag dricker icke var kväll, så blir klockan 10. Då kneippar jag i en balja, dricker iskall mjölk, lägger mig, men läser aldrig skönlitteratur då jag lagt mig, endast en gammal andaktsbok. Och så är natten inne
– Tidningar har jag icke sett på ett och ett halvt år! Och livet får därigenom en bredare läggning; alla småsaker som störa, hållas borta; jag utsätter mig icke för detta störtregn av knappnålar, får behålla mina tankar i fred. Det är skrock, att man inte kan leva utan tidningar; och jag rekommenderar abstinensen, ty den verkar som sanatorium. De stora världshändelserna läser jag om i Die Woche, en gång i veckan och det är mig mer än nog!
– Att gå ut på ställen är numera omöjligt, sedan min person är så bemärkt. Jag är född skygg (liksom min far), och har blivit skrämd, därför trivs jag bäst hemma!
– Jag tänker icke så högt om människorna; jag älskar dem inte precis, och det begär de inte, ty vi äro icke så älskvärda; jag tycker ofta synd om dem, men icke alltid; jag förlåter gärna; och dem jag håller av, i oändlighet; men den överlagda lönlösa elakheten, den premediterade lögnen och den raffinerade skadeglädjen reagerar jag emot; och det skall man!

Bonniers Månadshäften, januari 1909

* Lessebo Bikupa är pappret Strindberg helst skrev på, och Sir Josuah Masons 1001 var stålpennorna han använde. Bläcket kom från det franska företaget Antoine Fils, och var svart-lila.

Läs hela Självbekännelser på Litteraturbanken

Läs hela August Strindberg om sig själv på Litteraturbanken

Till toppen av sidan