Stockholm läser 2021: Janne, min vän

Bokomslag och författarporträtt.
Författarporträtt: Ulla Montan.

När Peter Pohls Janne sladdar in i den svenska litteraturen kastas en grusig skugga över det romantiska femtiotalet. Och ett ljus tänds. För när Krille, romanens unga berättare, får syn på den pojkflickiga Janne och förtrollas av hans Marlon Brando-hårda diktion, inleds en 255 sidor lång odyssé mot vänskap och kärlek. Det skimrande gruset som det sladdas omkring i på Södergatorna förvandlas till stjärnstoff från en annan verklighet. Jannes. För Janne är ultra-street smart, har packisen full av verktyg som man inte vet vart han fått tag i och hans härkomst är mest hörsägen. Och plötsligt övergår det folkhemska ordningssamhälle som vi tänker oss femtiotalet som till ett folkhemskt spökslott där de som blivit över, vanställts kroppsligt och själsligt finner sina krypin i annexen.

Men före den hjärtekrossande upplösningen får vi alltså följa med på en resa, Krilles resa, och genom hans ord försöka förstå vad det är som är så tilldragande och attraktivt med Janne. Som lever utanför de rådande normerna och trygghetssystemen, i ett slags Pippi Långstrump-verklighet utan skyddsvallar och socialkärringar varifrån han kommer på halvårslånga besök i Krilles vardag. Krille själv, som ändå är rätt städad och har en svensk farsa och en engelsk morsa och en syrra som drömmer om Frankrike. Han går på Södra Latin och ska säkert bli något i livet, men det är inte därför han har energi över till att söka sina svar i den medellösa Janne; här är det något annat som agerar, en längtan efter den andra, försvunna hälft av oss som bara en annan människa kan bidra med. Det som brukar kallas äkta vänskap, men som här också stavas ungt begär.

”Janne, min vän”, Peter Pohls succédebut från 1985, som tilldelades såväl Nils Holgersson-plaketten som Litteraturfrämjandets stipendium och Deutsche Jugendliteraturpreis sällar sig mer till världslitteraturhistoriens stora coming of age-historier än till den ungdomslitteratur där den felaktigt placerats. Krilles jag-berättande påminner ju framför allt om Emile Ajars ”Med livet framför sig” eller Merce Rodoredas ”Diamanttorget”. Eller, varför inte, om Holden Caulfields slängda tjöt i J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”? För Krilles röst klär den egna uppväxten i en krängande rad fraser som liksom inte vill ta slut. Torgen och snutbilarna och den höga, klara femtiotalssommaren svishar förbi på alla sidor om läsaren. Och genom hens hjärta. För den fjäder som Janne vrider upp i Krilles bröst kan liksom inte spännas av när den väl spänts. Som om Jannes själva själstemperatur är det som sätter igång berättandet och som sen inte går att hejda. Det är som om Krilles katalogiserade verklighet bryts mot Jannes syn på världen. Och efter det kan ingenting någonsin bli detsamma igen.

Och sen de riktigt stora frågorna. Hur blir man en pojke? Och hur blir man en flicka? Och vad är ens en pojke och vad är ens en flicka? Även här var Peter Pohl före sin tid.

Det enda som kan sägas med säkerhet är väl ungefär det som sägs på ett ställe i denna moderna svenska stockholmsklassiker:

”Om Strindberg hade sett Janne cykla så hade han haft något att skriva om.”

Eh.

Just så är det.

Varken mer eller mindre.

Bli Jannes vän, du också!

Stefan Lindberg är författare som debuterade 1999 med novellsamlingen "Tusen nålar". "Du vet väl om att du är värdefull" (2014) och "Nätterna på Mon Chéri" (2016) är andra titlar av Stefan Lindberg. Hans senaste roman, "Splendor" (2020), nominerades till både Auguspriset 2020 och Sveriges Radios Romanpris 2021. Stefan Lindberg är också ledamot i styrelsen för Författarcentrum Öst.


Biblioteket tipsar

  1. Omslagsbild: Janne, min vän av

    Janne, min vän

    Den 31 augusti 1954 klockan 18.32 ändrades allting. Då dök Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland oss, grabbarna i gänget på Söders höjder. Rödhåriga, fräkniga Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän...

Senast uppdaterad
2021-01-26

Skriv ut

Till toppen av sidan